Existensen av en kosmisk energi är känd sedan urminnes tider. I Indien kallades denna energi för Prana och var bekant långt innan den grekisk-romerska civilisationen utvecklades i medelhavsområdet.
Kineserna talade, i en mycket avlägsen tid, om Chi som en livsenergi som skulle genomsyra all levande och icke-levande materia i universum.
I Japan syftar ordet Ki på en dynamisk energi som finns i universum, både i mineral-, växt- och djurriket. I judiska Kabbalah benämndes det som astralljus, ett begrepp som den kristna kulturen senare utvecklade genom att avbilda Jesus och de heliga omgivna av en gloria av gult ljus.
I Europa omkring 500 f.Kr. talade Pythagoras om denna energi som en ljuskropp som kunde medföra olika effekter på den mänskliga organismen.
Paracelsus kallade den århundraden senare (runt 1500-talet e.Kr.) för Arqueo och definierade den som en vital kraft och materia, samt jämförde den med en strålande essens med fördelaktig effekt på människans hälsa.
Uppfattningen att denna energi skulle kunna ha egenskaper som kan liknas vid en vätskas samt ljusets egenskaper glömdes inte bort under århundradenas gång. I början av förra seklet studerade Kilner det mänskliga energifältet med hjälp av färgade filter och skärmar och fann ljusskikt som omgav människokroppen och som definierades som aura. Han observerade att ljusets egenskaper förändrades beroende på ålder, kön och hälsotillstånd. Hos sjuka människor uppvisade skikten fläckar eller glipor.
Den i särklass mest ingående studien av en universell livsenergi utfördes dock av Wilhelm Reich (1897-1957), en psykiater och kollega till Freud, som efter en första period av undersökningar av den emotionella energin, inriktade sin livslånga forskning på en kosmisk energi som han kallade orgon.
Reich upptäckte att de biologiska effekterna av denna kosmiska energi var framträdande i alla levande organismer. Om energin minskar kan trötthetssymptom och sjukdomar uppstå. Reich konstruerade en utrustning för att koncentrera denna energi. Enligt honom kan effekterna av denna utrustning, som kallas orgonackumulator, sammanfattas på följande sätt:
- allmänt lugnande och avslappnande effekt på hela det biologiska systemet
- ökning av den kroppstemperaturen
- sänkning av blodtrycket, lugnare hjärtrytm och djupare andning
- ökning av tarmens peristaltik
- ökning av vävnadernas och immunsystemets energi och integritet
- generell ökning av energinivån, den fysiska aktiviteten och livskraften
- ökning av återhämtning, läkning av skador och frakturer.
Effekterna av en ökad energiladdning, som uppnås efter användning av orgonenergiackumulerande produkter till exempel ackumulator, filt eller täcke kan skilja sig åt. De är tydligare hos personer med låg energiladdning, medan de är mindre framträdande hos personer som redan har en god energiladdning.
En experimentell och klinisk undersökning av ackumulatorns egenskaper och dess effekter på människors hälsa gjordes vid universitetet i Milano, Italien. Ytterligare undersökningar har gjorts vid Wilhelm Reich-Zentrum i Berlin.